Juldagen inleddes med sovmorgon och filosofiska stunder för alla i familjen. Trots att vi var sju vuxna som huserade hemma så fann alla sina lugna krypin och njöt av juldagsfriden....en del sov längre än andra.. 

På dagordningen stod Grillutflykt till Gråbo-stugan tillsammans med släktingar.

Vi stegade iväg genom skogen, förbi stranden och upp på berget. Där vankades korvgrillning, fika och umgänge med små och stora släktingar. Solen sken på oss och alla kände nog sig lite hurtiga som traskat dit.

Sen kändes det bra att gå hem och ägna sig åt mat och familjespel igen.....

På detta vis har dagarna förflutit och helt plötsligt blev det den 28:e och det var dags för våra kära att återvända hem till Malta igen...Tiden har gått fort och det känns som om jag skulle velat prata mer, krama mer och mysa mer med dem men....under att en kort tid umgås med alla samtidigt gör ju att de enskilda stunderna inte blir så många(man kan ju bara fantisera om hur det skulle vara om vi hade fem sex barn....puh....tidschema på umgänge tro?).

Det var lite sorgligt att vinka adjö till dem under dagen men den här gången vet vi att vi ses rätt snart. Maken o jag åker ner i mars....tack och lov.

Sådana här helger blir lätt så intensiva och många viljor som ska tillgodoses, tycker nog att vi lyckats hyfsat med att känna lugnet och stillheten mellan varven. Ni vet...se på teveprogram, lyssna på lite musik, spela spel och ta en tupplur då nöden kräver.

Hunden är nog den som haft den softaste inställningen till allt. Han har vandrat mellan rummen, blivit klappad och kelad med då han själv velat, fått tillstånd av alla våra barn att sova i deras sängar (!!) och sen bara vänt sig bort då jag försökt få ner honom. 

Hur har då min hjärna klarat detta med julhelgen? Oftast rätt bra, har sökt mig vila med jämna mellanrum för att inte få total brain crasch men måste medge att ikväll märks det väldigt mycket. Lite som om proppen går ur.....

Seghet i tanke, stor trötthet och med huvudvärk.... nu ska jag vila några dagar så att det inte blir för många steg bakåt. Men.....det måste det då isåfall vara värt. Att ha ork att umgås med min älskade stora familj...trodde jag inte i oktober var möjligt.

Mitt kommande stora mission är att jobba med Photoshop och "fippla till" alla porträttbilder som tagits och göra ett snyggt collage....kan bli drygt med seg hjärna.....men jag har tiden med mig....inte stressa.....ta pauser...läsa långsamt.....

Mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...