Genom en konstnärs bilder händer det att man får en sneak peak i en annan tidsålder, en samhällsstruktur och kanske också någons familjeliv.

Carl Larsson bjuder in till sitt och hustrun Karins liv genom sina tavlor, givetvis framförallt med sina mest kända men också med de mer dolda verken. 

Konstnärsfamiljens hem i Sundborn är ett turistmål som inte går av för hackor. Eller, om man ska vara ärlig....ett rent hysteriskt ställe med stora parkeringar, pilar och hänvisningar, pitoreska kurbitsmålade stugor med diverse försäljningar och så längst in ett vackert hus med en trädgård som inte går av hackor.

Turistmagnet? Ja, så in i bängen...köer, trängsel och ännu mer trängsel. Charterbussar och guidade turer både ute och inne. Såklart att det blir så om många vill ta del av allt det vackra som öppnats upp för allmänheten och såklart att det blir köer om många vill få med sig något minne därifrån.

Men, nånstans där tappades ändå intresset, tyvärr. Känslan av att inte kunna se skogen för alla träd dök rätt snabbt upp. Ett myller av små och stora muggar och förkläden och vykort och sånt som producerats i (min känsla alltså) " tänk vad mycket skräp som turisterna köper"-anda blandat med vackra och genuina saker. 

De boende i byn får förmodligen vara noga med sin integritet, de stunder då man inte har fik eller antikbod. Nåt sola-på-filten-i-bikini kanske det inte är läge för.

Desto större behållning blev dock en stor utställning, belägen en bit bort från händelsernas centrum. En beskrivning i text och bild och interiörer om konstnären Carl Larssons barndom och vuxna liv, hans texter som illustrerar de vackra tavlorna och många samtida kreativa människors beskrivningar av den kreativa familjen.

Av hänsyn till andra besökare blev det inte så många bilder tagna där, sinnes - och minnesintrycken är desto fler. Många tankar och insikter frodades där i kvarnen i Dalarna. Carl Larssons sorgliga uppväxt som han envetet försökte kompensera med lycka och trygghets-paket för de åtta barnen. Hans relationer med Anders Zorn, August Strindberg med flera. En inblick i ett mycket bredare konstnärsskap är enbart de detaljrika familjeidyllerna som blivit Larssons signum och inte att förglömma den mer än 25-åriga kampen för att få den gigantiska Midvinterblot att sitta på Nationalmuseéts vägg.

¤¤¤¤¤

Är det någon annan som varit där och kanske har andra känslor och tankar? Berätta!

Mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...