Alla inlägg under november 2014

Av Lena - 21 november 2014 22:11

     

 

Det är svårt att beskriva vad som sker då kameran finns med i en situation. Då blir tankarna och blicken och siktet på ett annat fokus. Den mentala sökmotorn tittar mycket på detaljer och smågrejer och ofta det lite udda. Med enbart mobilkameran som fotoutrustning blir det mer av vanlig fotografering, om det nu finns något sådant...alltså s.k turistvyer som används lite mer för snabb visning.

Med den röda Pentaxen (eller numera den svarta brorsan också) på axeln är nyfikenheten större. Det kanske låter helknäppt för er som läser, jag förstår det men om det finns nån fler fotointresserad där ute i etern kanske den kännner igen känslan.

 

Kameran är definitivt inte med hela tiden, det fotas inte i tid och otid och ingen i min närhet behöver vare sig gömma sig eller agera modell mot sin vilja. Inte alls..

 

Av en slump...nej, vi kan kalla nostalgitripp och barnbarnsbebislängtan...började jag titta igenom en hög med fotoalbum från de första åren med kidsen. Hundratals bilder av favoritobjekten, bildkvalité som nog kan diskuteras men alla är med kärlek tagna. Oj,oj...då var det inte så mycket fråga om att se detaljer och begrunda motiven, mer av modellen action - tagning....

 

Anar att det kan bli en återgång till detta från januari då skrutten på Malta gör entré. Förhoppningsvis med bättre fotokunskap och bildkvalité. Nåt ska man väl ha lärt sig genom åren.

 

¤¤¤¤¤¤¤

 

 

Tillbaka till London igen.

Som tidigare skrivits besökte vi utställningen House of Illustration där man i reklamen saluförde en mängd kända illustratörer och deras bilder. Aktuell utställning var med dessa två:

Lite obscena och läskiga bilder med en viss förkärlek för kvinnokropp och djurhuvud (inte min favvokombination), kände igen en del bilder från Jane Austin-böckerna och det var väl gott nog. Det var fotoförbud där så ni får inte se nåt...sörj inte över det.

 

Well, well...

De bilder som fångade mig var inte de som fanns inne på utställningen. De fanns på vägen dit, runt det konstnärliga campus som området vid Kings Cross numera är. Väggarna fyllda med dessa bilder...det var svårt att passera utan att stanna till och fnissa till. Somligt kände jag igen, som till exempel den från Tre män i en båt (nr 7 av dessa bilder) men många är nya för mig. 

 

    

                      

Kings Cross var för mig bara en jättestor ålderstigen, lite sunkig station och kommunikations-knutpunkt där människor rusar på, alla på väg nån annan stans.   Så var det då jag var där för tio år sedan. 

Nu har området genomgått en stor förvandling, stationen med tåg och tunnelbana sitter på ett vackert sätt ihop med all konstnärlig anda runt omkring. Det blir absolut fler besök. Kan tipsa den nyfikne...www.kingscross.co.uk

 

 

    

 

¤¤¤¤¤¤¤

 

Jaha, nu blev dagens inlägg nåt helt annat än vad jag planerat.

Tillbaka till ordningen.

Skulle ju filura runt alla människor man ser och möter i en storstad som denna. Har stannat till och tjuvkikat och klurat på tänkbara livshistorier, det är ju en annan av mina favoritsysselsättningar på resa. Kan varmt rekommenderas, gärna tillsammans med någon likasinnad.

Ska dock bespara er mina hitte-på-historier om de människor som fastnade på linsen den här gången..ni får skapa era egna. Men ser väl att lite kärlek och lite bus och lite nyfikenhet kanske får vara temat. 

 

 

         

 

 

Finaste bilden är nog denna.

 

Två små tjejer som deltog i nån sorts "kom och lär dig dansa ihop med proffsen"-stund på en scen under Regent Street Christmas Light Opening. De var så fokuserade på att göra som dansläraren och rätt omedvetna om att det stod hundratals människor runt omkring. Så söta. Livsglädje!

Bredvid mig stod de stolta föräldrarna och supportade sina döttrar i smyg genom att göra precis lika rörelser som töserna. Dock under paraplyer vilket gjorde det ännu mer skoj att betrakta.

 

    

 

Avslutar idag med en informativ och för den frågande väldigt viktig skylt som jag såg lutad mot en cykel. Ha, ha...som jag gått och undrat över var vägen till Skottland är. Och då var det bara 20 meter bort.

Okejrå...det kan ha varit en liten affär på Portobello Road som avsågs...

 

 

 

Så, som av en händelse....nästa inlägg borde väl bli lite om den Notting Hillgatans för- och nackdelar...

 

 

Mortuta   

 

 

 

 


  

                                                           

Av Lena - 20 november 2014 21:28

 


Det var ju inte så att jag inte förstod redan i förväg att julhysterin hade avancerat några nivåer högre än i vår stad och bygd, nej då. Inte heller trodde jag att glitter och belysning och pynt skulle vara en bristvara i centrala London. 

Men att det skulle vara så over the edge....det anade jag verkligen inte.

 

Jag säger som min gamla far "Men harreligen, nanting se olekligt".

(så hade han nog sagt om han sett de där silverbrynjeinklädda älgarna med extra glitter i hornen...)

Oj, oj. Det var som om varenda butik med nån form av självaktning (eller vad det nu ska kallas i detta sammanhang) och alla med en strömförande kontakt och tillräckligt lång ljusslinga i sin närhet hade gått bananas fullständigt.

 

Redan  vårt första ska-bara-tvärt-kika-in-stopp blev lite chockartat. Marks &Spencers julavdelning på fjärde våningen bjöd på en julgransorgie av sällan skådat mått. 

 

 

För att ni inte ska dåna av julgranschock får ni bara se några utvalda....

 

Nåväl, vi hämtade oss efter denna något häftiga start. Lämnade detta julgranspyntens Mekka som som grädde på moset hade en inomhustemperatur runt 30 grader...hm, kräver plastgranar mer värme? Vi höll på att svettas ihjäl eftersom vi så som de ordentliga damer vi nu är var hade på kofta och jacka och vantar..."det är ju ändå november", ni vet.

 

Diskuterade en del om fördelar kontra nackdelar med de olika skolorna, dvs gran med pynt och pynt med gran alltmedan vi vandrade vidare efter Oxford Street. 

Mer jul-piff var att vänta. Många stopp i glitterfyllda butiker blev det.

Måste nog redan nu flika in att vi båda verkligen gillar vackra julsaker och att dekorera hemmet i juletid och därför medvetet sökte oss till dessa ställen.

 

 

 

Selfridge är, som kanske några vet ett stort flashigt varuhus i NK-stil med många våningar, mer eller mindre tjusiga saker och så.....givetvis så som det anstår ett sådant ställe...en skyltning som lockade till sig folk. Så även min vän och jag.

Precis som så många andra gick vi från fönster till fönster, beundrade och förundrades av prakten. 

 

           

Guld verkar vara detta års svarta....som man brukar säga.

 

 

 

Det var en riktig kontrast att komma från i stort sett ingen julfeeling alls till att fullkomligt dränkas av Rudolphar och Mistle toes och gu´vet allt...först kändes det härligt och mysigt, vi gick runt och nynnade med i alla carols som hördes men till sist så blev det ändå lite för mycket. Känns helt rätt att hålla fast vid familjetraditionen att vänta med juldekorationerna till första adventshelgen, och därefter dag för dag plocka fram julen mer och mer.

 

   

 


En hoper gatubelysningar. Under söndagen var det invigning av Regent Streets Christmas Lights, enligt utsago något helt fantastiskt. Men....det missade vi...Var så in i bängen trötta i fötterna och less på allt folk så vi gick hem istället. Kollade på bilder i efterskott och det var magnifikt och mina egna sketna bilder blir lite beiga i jämförelse. Temat för året är filmen A night at the museum.


 

Hm, det går ju att vara efterklok och tänka...att vi inte härdade ut i folkhavet och fick se detta ljusskådespel....ja,ja...så blev det i alla fall.

 

Summan av alla intryck är ändå att det är ett ofantligt mentalt julfrosseri . Det är ohyggligt mycket av ALLT och att det mjölkas ut precis allt som förmås långt, långt före december månad ens står i farstun. Oavsett om man befinner sig i Sverige eller i England...same same...

Visst, det är förmodligen butikernas stora mjölkko under året och jag fattar att de behöver få ut så mycket för att kunna gå runt under de mindre slagfärdiga konsumtionsperioderna.

Men....måste det vara överallt? Måste det börja redan i oktober? Behöver vi verkligen ett urval av hundratals olika julprydnader och glittergrejer? 

Går det att stoppa och backa tillbaka till en mera vettig nivå?

 

Jag gillar verkligen julen, tro inget annat. Åhhh...älskar pyntet, ljusen, sångerna, dekorerandet och allt annat som hör till advent och julfirande. Men jag vill inte bli dränkt i detta var jag än rör mig från allhelgonahelgen till trettondagen, det tar udden av det hela och en fadd känsla riskerar att dyka upp allt för tidigt.

 

Vad tycker du?

 

¤¤¤¤¤

 

Om nu granen och pyntet känns lite blekt där hemma kan man ju allt köpa en eller två små Disney-figurer och häng i granen. Utbudet är oändligt...

 

    

 

...eller varför inte skaffa nåt till katten eller hunden? Julstrumpa för en hund? Kattgosedjur med julsångsbjällra? Selgfridge, ni vet...hade en hel avdelning med julsaker för husdjuren. Blev dock inte speciellt lockad att köpa nåt till vår lilla djurkoloni.

 

¤¤¤¤¤

 

 

Nästa inlägg får nog handla om möten med människor.

Vi ses väl?

 

 

Mortuta 

 

Av Lena - 19 november 2014 19:02

eller Jakten på Paddington

 

 

 

Härförleden weekend var London hemvisten för mig och min goda vän E. Beslutet att lysa upp novembertyngden med en tripp till England var verkligen rätt. Vi lämnade ett nästanminusgradigt Umeå och kom till ett London med 15 grader och faktiskt, tro det eller ej ett helt okej höstväder. Ja, ja...visst kom det en och annan regnskur och visst behövdes paraplyet med (om så bara för att jaga bort molnen) men överlag var det fint och rent av soligt.

 

Nåja, det var inte för vädrets skull vi åkte. Det som lockade att än en gång ta en sväng ditöver var en liten lurvig typ som firade femtio år. Den lille Paddington, en sagofigur som barn över världen kunnat läsa och roas av under de senaste femtio åren och så som det anstår ett brittiskt nationalhelgon så firas det ordentligt.

 

Hyfsat pålästa om att staden London hyllar denna lilla lurving både med utställningar och statyer utspridda över stan begav vi oss på jakt efter dessa företeelser. Här och där på torg, gator eller kända platser stod då Paddington, i olika färger och designer men väldigt lätt att känna igen. Enligt informationen finns det 50 stycken, designade av kända britter inom alla branscher. Fram till jul står de där för allmän beskådan och glädje, sen blir det budgivning där alla pengar går till barn i nöd . (minns inte nu vilken organisation det är....). Alltså kan man mot en förmodligen rätt hög summa inskaffa en 120 cm stor nalle till hemmet. Kanske det skulle vara nåt?

 

Så...här ett axplock av vår lille vän...

 

               

Ganska söt va?

 

På House of Illustration vid Kings Cross´s fantastiska konstnärliga campus (typ) pågår just nu en utställning om de olika illustratörerna som genom dessa 50 år varit med och skapat honom, allt utifrån den grundidé som den förste tecknare gjorde tillsammans med författare Michael Bond. Intressant att titta på.

   

 

Givetvis sugs allt ut ur detta firande så alla små figurer vi såg i affärerna var inte så fina, mjuka och lockande att krama. Men det är väl sånt man krasst får räkna med...money talks..som det brukar heta.

 

Nåväl, det var en riktig skopa nostalgi eftersom det i familjen lästs en och annan saga om denna lilla figur som kom till Paddington station med en  adresslapp runt halsen med texten....

" Please look after this bear. Thank you!"

Den familj som hittar döper honom efter stationen de fann honom på och så blir det ett nytt och äventyrligt liv för den familjen...och björnen förstås. Tips, se den film som har premiär i januari, kan vara underhållande både för vuxna och barn....är regisserad av David Heyman ( han med Harry Potter-filmerna) och det lovar ju gott.

 

¤¤¤¤¤¤

 

Vid detta konstnärliga center var det en del konstinstallationer, bland annat en vacker fontän. Vid vattenformationerna var det sittbänkar i betong med denna dikt på gavlarna.

 

     

 

Visst är det vackert skrivet?

Jag bara älskar det.

 

¤¤¤¤¤

 

 

 

Imorgon skriver jag nog några rader om hur man vet att det snart är jul om man är i London vid den här tiden. Fundera på det ni!

 

Mortuta 

 

 


Av Lena - 10 november 2014 19:54

 


Dimma, duggregn och tunga skyar lägger sig som en blöt filt över både kropp och själ idag. Segt att vakna, segt att tänka och litegrann som mentalt motlut, rent allmänt. De morgonisiga gatorna höll på att ställa till det ordentligt då jag hamnade i nån sorts promenadkoma och slant till på en liten isfläck. Tjohej (eller kanske inte direkt tjohej...mer av åh shit...), ben och armar åt alla håll men på nåt vis kom jag undan med blotta förskräckelsen. På darriga ben och med hörlurar och frisyr lite på sniskan startade dagen alltså.   


   

Och trots att helgens många och långa och intensiva Snowflakesövningar inneburit en megaenergiboost som borde ge kraft fram till jul och tillbaka hit igen, så är det segt. 

Som om man häller något i ett glas som har ett litet, litet hål där det i smyg sipprar ut. Det där som ska räcka ett tag.

 

Det är vädret, vi kan väl bestämma oss för det.

Jamen, så skönt, då har vi nåt att skylla på och förhålla oss till. 

 

 

För övrigt så planerade jag ikväll en lång stärkande motionera både hund och förare-promenad. Vet ju att motion alltid fungerar som medicin mot seghet. Kenzokompisen och jag stod startklara då vi båda blev varse att det spö....nej, mer av hällregn. Så typiskt.

Hunden stannade upp, stretade lite i kopplet och tittade på mig med sina mörka ögon, bedjande..."snälla, inte en lång tur, va?"....."vi gör det snabbt, eller?"...

 

Nu ligger vi båda i soffan igen.

 

  Farsdagen kom och gick igår. Pappan i huset uppvaktades med att få äran att släppa ut katten 04:30, släppa in eländet 05:20 och sen gå ut med hunden 06:10. Allt medan husmodern sov sin skönhetssömn för att orka koka kaffe och göra lite smaskig frukost. 


Istället för paket och blommor och tårta skäntes en slant till Läkare utan Gränser så att de kan hjälpa en hoper farsor ute i världen till ett bättre liv. Nog så bra.

 

Ja...lite god middag med son och sambo blev det också. 

 

 

 

Borde ta tag i en del sysslor här hemma nu. Tvättstugan ser mer och mer ut som ett klädupplag utan urskiljning. Smaskensnivån i kyl och skafferi är riktigt låg och man kan skönja dammlagret på somliga hyllor som inte alla dagar får ge plats åt sånt som ligger ivägen.

Bara segheten går ur kroppen, då ska det bli annan ordning på torpet

 

  

 

Mortuta


 

Av Lena - 7 november 2014 21:00

     


Mat och teve och något gott i en skål, alltså en vanlig fredagskväll även hos oss, som i många andra hem. Så skönt det är att bara slappa och inte ens behöva fundera på om långkallingarna och tjocksockorna matchar...

Idol är en precis lagom underhållning för oss. Lätt sömndruckna kommenterar vi sånginsats och klädstyling med större och mindre gäspningar.

 

Veckan som gått har bjudit på klass2varningsoväder och första halkan och snölyktesamlingar och pyttesmå snögubbar och allt annat som den första snön brukar bjuda på. Lyckan måste ha varit total bland alla småkids då det blev helt vitt och mjukt. Helt perfekt alltså. 


 


Ja, ja....jag hör er allt.

Ni som nu säger, utrustade med en riktig besserwissermin " Ja, ja, men det kommer att tina bort och regna istället...för det vet man ju".   

Surpluttklubben alltså. Det är möjligt att det försvinner. Men alltså, jag slår vad om att det kommer tillbaka....när man minst anar det. 

 

¤¤¤¤

 

Så var det då, det här med önskningar.

Funderade över fenomenet idag då hunden, skogen och jag hade en fredagsdate. Somliga dagar så sköljer det över sinnet, önskningar dyker upp då man går där och drömmer om stort och smått. Somligt fastnar och blir till något man verkligen vill och annat fladdrar vidare ut i atmosfären.

Man kanske ska ta och sortera upp dem i olika kategorier så att man skapar sig nåt form av förhållningssätt till sina önskningar. 

Jag tror jag skapar några undergrupper som...a) totalt ouppnåeliga, b) tveksamma, c) troliga och så kanske också d) i andras ögon simpla men underbara önskningar. 

 

Kom nu inte och säg att ni inte har önskningar, att ni alla är sådär realistiska och lever i verkligheten och vet precis vad som är möjligt och så....Phff, så trist för er om så är fallet. Nej, jag tror att vi alla behöver en del under varje kategori, somligt som man delar med omvärlden och annat som bara skrivs in i "hemliga boken" som finns där i hjärtat. Visst?

 

 

 

Fåsenudå, vad finns då på min önskelista just nu?

 

a) Jag önskar att jag var 160 cm lång. För att jag alltid har känt mig längre än alla andra och att det vore coolt att ha riktigt coola klackeskor utan att bli en deci (typ) längre än maken och alla andra. Totalt ouppnåeligt alltså.... 

 

b) Önskan om att åka snabbare slalom än maken, sonen och döttrarna ...ja, resten av den skidtokiga storfamiljen. Jag blir oftast akterseglad och den som de väntar på mitt i "den långa härliga backen", för att sen, så fort jag bromsat in åka vidare igen  "jamen, vi väntade ju på dig..." och jag blir tvungen att tok-åka för att hinna med. Vore skönt att få bränna förbi dem alla nån gång.

Tveksamt om det kan slå in....

 

c) Håller tummar och tår och önskar verkligen att det en pangkonserthelg med Snowflakes där i början på december. Vi jobbar så hårt för att publiken ska få det allra bästa. Önskar fullsatta salonger och värme och glädje. 

Troligt? Jajamen!

 

d)...och så det allra bästa egentligen. Jag önskar verkligen att jag får förmånen att bli en närvarande Granny till det lilla skrutt som kommer om ett tag. Trots att vi kommer att bo långt, långt ifrån varandra. En mormor som får lära känna en ny liten typ och kunna var viktig för den personen. Det önskar jag verkligen! 

Simpelt kanske, men underbart att tänka på.

 

Säkert finns det annat att stoppa in i alla kategorier....men, detta får duga för den här gången. Kanske kan du som läser fundera över vad du önskar?

 

 

   


Förbereder för en riktigt rolig helg. Det blir sång,sång och åter sång under dagarna....uppblandat med en massa koreografi ( dvs danssteg och rörelser med mer eller mindre lyckat resultat, för min del alltså). Packar körskor..tyvärr inte så sköna, körvattenflaskan ( den behövs verkligen, tro det eller ej) och så en rejäl dos av fokusering och energi och glädje. Redo!

Som grädde på moset, gåbortsmiddagar både lördag och söndag.

Herregud, kan man ha det bättre?  

 

 

Nu blir det Idolomröstning, ska soffjuryn få rätt även denna gång?

 

Mortuta

 

 

ps, kom på några alternativ till önskelistan...nån liten lottovinst kanske, en katt som inte råmar efter mat 04:30 eller varför inte en självgående dammsugare?

Av Lena - 3 november 2014 20:47

 


Ena stunden är det så oerhört vackert ute så man aldrig vill gå in, inte titta åt nåt annat håll än ut över havet. För nån vecka sen var det verkligen sånt väder och höstruggiga vindar kändes så avlägset. Ja, nästan som om det aldrig skulle hända.

   

Men ..så ändrades allt till en vanlig november igen.

I lördags tog regnet över tillvaron, blåsten..eh, läs stormen klev fram med rena rama divafasonerna och vägrade lämna scenen för nån annan aktör som ville prova tiljorna. Inte förrän alla fått se, känna och höra alla de s.k ovädersversernaGissade att det nog inte spelade någon större roll var i landet man befann sig, det var sak samma.

 

Mortuta-hushållet befann sig i Hufvudstaden för helgförlustelser och det brukar ju med rätt hyfsad direktverkan innebära en och annan..eller tre eller fyra...timmar på stan. Rätt ofta oavsett behov, mer för att det är kul att flänga in och ut ur andra shoppingställen än vad vanligen ser. 

Men denna helg....alltså....utan att överhuvudtaget känna nån skulle-väl-ändå-masa-sig-iväg-känsla blev det soffhörnshäng i megaformat. 

Well, well. Kanske blev myskänslan något förstärkt med god mat och dryck och gott sällskap. Det fick regna och storma bäst det ville, så det så!

 

Hm, tilläggas bör väl att det blev den billigaste storstadshelgen på många, många år..


 


Sen klockan flyttades tillbaka till vintertid, dvs "vanlig" tid har behoven av filt och brasa och mys-stunder ökat dramatiskt. Segheten är som tydligast på kvällskvisten, morgonen och ibland mitt på dagen också. Är det så att det behövs en form av ställtid för kroppen två gånger per år då man ändrar tid? Då man började med dessa sommar/vintertidsändringar var det rätt mycket skriverier om att kossorna skulle fara illa av detta, deras mjölk skulle sina och allt gå åt pipsvängen. Har inte läst några längre forskningsrapporter om hur det gått, men man hör ju inte så mycket om akut mjölkbrist halvårsvis så det verkar gått väl för Mamma Mu och hennes vänner.

Nån som vet?

 

¤¤¤¤¤¤

 

Nej...nu får det vara slutskrivet för idag. Nu åker tjocksockorna  och filten på, några clementiner i näven och kvällen är räddad. 

 

 

 

Må så gott alla

 

Mortuta



Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24 25 26 27 28 29 30
<<< November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards