Antingen är det ren slump eller så är det på nåt vis tänkt att vara. Mitt fokus på forsar, strida strömmar och farliga vattendrag forsätter. Som en röd tråd genom denna sommar går det, helt tydligt. Hur det går till....ja, det vete gudarna...

Under några dagar åkte vi runt i övre Norrland. Av någon outgrundlig anledning blev  det stora forsar och vackra vattendrag som blev vårt mål. Vi har beundrat och fascinerats av kraften och skönheten i forsar. 

Först ut blev Kukkolaforsen, norr om Haparanda. Vackert!

Nyfikna och frågvisa är vi på våra resor, fick rätt på att dessa broar/bryggor som gick rätt ut i den strida älven byggs upp i midsommartid varje år...utan några som helst spikar eller liknande. Detta för att vårvinterisen river med enorm kraft varje vår och det gör att det inte går bygga upp bestående broar. 

Intressant var det också att se fiskare stå ute i båt mitt i den strida forsen med stor håv och fånga sik. Så häftigt.

¤¤¤¤

Sen följde en kringelikrokig färd genom glesbygden till Storforsen strax norr om Älvsbyn som var, om möjligt ännu mäktigare. Ingen av oss förstod i förväg vilket enorm skådespel det är med denna fors och hur oerhört vackert det är.

Dånet. Strömmarna. Kraften. Ljuset. 

Fantastiskt är väl det enda ordet som duger....

Givetvis stod jag där på kanten och hade lite andan i halsen av tänk-om-man-ramlar-i-känsla...som vanligt alltså. Men ändå var jag tvungen att stå på stenar, jättenära och titta ner och ta massor av bilder. Okej, lite knäppt är det men så fungerar jag.

¤¤¤¤

Mitt vattentema under dessa semesterdagar slutade vid en vacker stillsam tjärn med ljuvliga färger och total tystnad. Där blev nästan avtryckarens ljud störande och jag hyssjade ner både mig själv och hunden som lyckligt rullade i blåbärsriset.

En helt annan vattenmiljö.....men lika vacker.

Sagoskogskänslan var total, om man bara kisade lite extra så dök John Bauers figurer fram, längst bort i tjärnens kant. Miljön inbjöd till att fantisera och jag blev sittande vid strandkanten med en hel del berättelser som började köa i mitt sinne för att få ta plats i skrivblocket. Kan bli spännande stunder då mina små historiefrön ska växa till sig till nåt mer.

¤¤¤¤

Nej, nu får det verkligen vara nog med denna vattenfokusering. Nån måtta får det väl vara på min offentliga bearbetning av vattuskräcken...fast det är väl inte riktigt tror jag. Bara en skräckblandad förtjusning och förälskelse...

Mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...