Skrev, i mitt tycke, ett genialiskt blogginlägg sent sent igårkväll. Filosofiskt och vackert...klokt och betraktande...kanske rent av nyskapande...och så lade datorn ner, hakade upp sig på nåt vis och allt försvann. Bokstäverna och bilderna gick upp i rök, eller i alla fall sparades det inte som jag ville. Ni fattar vilket mästerverk som världen gått miste om?

Va? hörde jag något om okunnighet i datahantering? Feltryckning på tangenter?

Nämen, sååå kan det väl inte vara?

Är det nedvärderande mot sig själv om man tycker att det enkla i livet är det som passar bäst just nu? Finns det inte nån strävan mot det som står på det onåbaras hylla längre?  Är idealet inte livets goda längre då?

Inte alls!

Det är en befrielse och ett mentalt andrum att göra sin "dethärärgottnogförmig"-listan och ha den i sin imaginära bakficka och plocka fram de stunder då det är lite tyngre.

Min lista...och man får ju givetvis lov att fylla på och dra ifrån i vilket tempo man vill...varje dag om det så passar...är såhär just nu:

- det är gott nog för mig att äta tjockpannkaka en fredagkväll, behöver inte lammbog och flamerade bär i konjak så ofta.

- det är gott nog att klafsa runt i skogen med tio år gamla slitna kängor, trots att reklamen i brevlådan vill att jag slår till på de där svindyra superdupersnygga allroundskorna.

- det är gott nog för mig att se en halv hyrfilm på kvällen för att sen se om hela morgonen efter och sova gott och sen snabbspola ett tredje och sista desperat varv...även om alla andra har gått på biopremiärer i minut och parti och vill diskutera franska storheter och amerikanska hjältars sceniska insatser med mig. 

Vad har du på din lilla lista denna morgon?

Jamen...glömde ju...kanske en liten dark horse i ämnet, men ändå..

-det är gott nog för mig att utan nån sorts urskiljning anse att sonen var hjälten för dagen/kvällen i sin match och nästan kunnat storma in på planen för att krama honom. " det är min pojk,de där!!"...även om den övervägande delen av publiken kan hävda att resten av laget hade en betydande roll och var delaktiga i segern. Och det handlade inte om Vm-final eller nåt sånt, behöver inte det för att vara hängiven...utan det var en vanlig seriematch i div2. 

hi,hi....

     FruKatt har fått en ny hemvist. Inte så att hon flyttat, nej då. Det handlar om en såndär klättergrej med klöspinnar, sittplatta och ett litet bo att krypa in i. Faktiskt inte alls så tokigt förvärv för nån hundralapp!

Måste säga att det mottogs med rätt stor skepsism. Inte för att jag hade väntat mig att hon skulle ställa sig på bakbenen och göra vågen eller så...nej då, men hon kunde ju ha jamat lite uppmuntrande och spatserat runt med en något högre svansföring än som var fallet.

Bakåtstrukna öron, smygande gång, blängande blickar och ett evinnerligt nosande i säkert en halvtimme. Varefter hon vände på klacken och gick och lade sig i ett annat rum och sov...

Är det tacken det?

        Fredagspromenad med träd som foto-fokus. Såg många vackra vid ån, ska nog laborera med dem så att det kan bli lite läskiga bilder. Återkommer.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Boken för stunden i min hand är den senaste av Fredrik Backman. Ni vet han som skrev " En man som heter Ove", en helt underbart sorglig och rolig historia om en något fyrkantig man i kris och förändring. Älskade den verkligen och ömsom grät och skrattade då jag läste den. Sidorna var fläckiga och bokstäverna hade flutit ihop så den blev ingen "skickavidare"-bok direkt.

Mina förväntningar var då minst sagt höga då det nu var dags för "Min mormor hälsar och säger förlåt". En helt annan sorts persongalleri dyker då upp...fast ändå inte. Gemensamt för Ove och den nya boken huvudpersoner Mormor och 7-åriga Elsa är att de är lite annars (som min far skulle beskrivit dem). 

En mormor som är tämligen gränslös och utan farstu ( ännu ett pappauttryck) men som älskar och beskyddar sitt barnbarn Elsa som inte har några kompisar och som är avvikande från 7-årsnormen mycket pga sitt intellekt. Deras sagovärld blir en tillflyktsort i tuffa stunder.

Mormor dör och Elsa ska då ge några brev till en del av de personer mormor haft i sitt liv. Där är jag nu...

Till en början var läsningen förvirrande. Är det skrivet för barn eller vuxna? Målgruppen kändes otydlig. Men, ju längre in i boken man kommer desto fler nivåer dyker upp och tankarna blir fler och fler.

Sorgligt, javisst. Dråpligt, absolut. Allvar, helt klart.

Har nån fler läst den och vad tycker ni? 

Nämen gott folk, nu är det ju dags att se en sväng på den film jag somnade ifrån igårkväll...minns inte ens namnet men de andra säger att den är bra.

Mortuta